Kapitel 1: Stormen

Vinden ven med ett öronbedövande ljud runt huset, ett komplext och skrämmande ljud. I bakgrunden fanns ett otäckt susande som aldrig riktigt slutade. I förgrunden knakade och tjöt det i takt med att hela huset skallrade, vilket skapade ett olycksbådande dovt ljud. Vinden fick huset att kränga och vrida sig, som om det försökte skydda sig genom att röra sig i ryckiga kvidande rörelser.

Så kom de öronbedövande kastbyarna, de slog in i väggarna och det kändes som om huset skulle välta, eller åtminstone hoppa av grunden det förhoppningsvis var väl förankrat i. Men huset stod emot. Det knakade och vred sig. Det tryckte emot allt vad det kunde, och när kastbyn släppte och motståndet försvann så kastade sig huset framåt i ett försök att återta jämvikten. Då och då bröt fruktansvärda dån igenom vinden och marken skakade under oss.

Den gången visste jag inte att detta var en av de svåraste orkaner vi haft i Sverige. Vi befann oss där orkanen blåste som värst. Den gången visste jag bara att någonting i min 5-åriga lilla värld var väldigt fel - och jag var alldeles ensam.

Strömmen gick tidigt på kvällen, men jag minns inte när den försvann eller hur länge den var borta. Jag låg i mina föräldrars säng i deras annars ljusa sovrum. Utefter ena väggen stod ett modernt sideboard i teak. Jag kunde se hur ljuset i den gröna glasljusstaken kastade dansande skuggor i spegeln som hängde ovanför. Mamma satt med ryggen mot sänggaveln och armarna runt omkring mig. Hon hade en bok i handen, jag kommer inte ihåg vilken. Hon lutade sig lätt mot ljusstaken som stod på det lilla nattygsbordet. Hon höll om mig och försökte att läsa ur sagoboken i det flämtande skenet från det lilla ljuset. Jag kunde höra i hennes röst hur skräcken fyllde henne varje gång vinden ryckte tag i huset.

Pappa öppnade sovrumsdörren, han hade en ljus skjorta på sig och mörka byxor, över skjortan hade han en anorak. Jag minns inte vilken färg den hade, men jag tror den var blå. Pappas mörka hår hängde i blöta, lockiga testar ner över pannan på honom. Vatten rann utefter hans kind och han strök omedvetet undan det. Pappa frågade hur det var med oss, om vi var okay. Mamma svarade att vi klarade oss, att vi läste. Hennes röst var svag och jag kunde höra hur hennes rädsla vibrerade, hur hon kämpade för att hålla tårarna borta. Själv kunde jag inte säga någonting, jag bara såg på honom. Pappa log mot mig, sitt varma mjuka leende, men han såg ledsen ut.

“Jag kommer så fort jag kan, stumpan” sa han. Han vände sig om och stängde dörren till sovrummet. Jag ville skrika till honom “Stopp, stanna, lämna mig inte ensam med henne.” Men jag sade ingenting, jag låg där i sängen, alldeles tyst och tittade på det dunkla mörkret runt den stängda dörren. Tomrummet han hade lämnat efter sig var lika fruktansvärt som det vinande ljudet runt huset.

Mamma fortsatte läsa ur boken, men det lugnade mig inte. Jag slöt ögonen, försökte stänga ute alla ljuden runt omkring mig. Jag har nog aldrig känt mig så ensam, så övergiven, som jag gjorde i den stunden.

Under åren som följde kom Pappa och jag att prata om den natten, många, många gånger. Vad var det egentligen som hade hänt där i den vinande vinden, den där mörka kvällen. Det fanns så många aspekter på situationen och jag är fullt medveten om att den natten påverkar mig än idag. Jag kan fortfarande inte höra vinden vina utan att det tar mig tillbaka till sovrummet, ljuden och det flämtande lilla ljuset, till känslan av skräck och otrygghet.

Det fanns många problem som kom upp till ytan under den natten. Ett barn skall känna sig trygg tillsammans med sin mamma, trygg i hennes famn. På något sätt är det en av de grundläggande förutsättningarna, någonting som är så djupt inprogrammerat i oss att vi förväntar oss att den där speciella tryggheten skall finnas där. Det är som om det vore en universell sanning.

Redan som femåring visste jag att någonting var väldigt fel med min mamma och hennes sätt att hantera omvärlden, men jag kunde inte sätta fingret på vad som var galet. Jag saknade kunskapen och erfarenheten att kunna förstå vad som var fel. Det var mer en instinktiv känsla inom mig. Någonting diffust som var svårt att få grepp om. Med ett barns vokabulär kunde jag inte sätta ord på det jag uppfattade, jag kunde bara känna det inom mig.

Den natten blev känslan än tydligare. Det var ingenting hon gjorde, ingenting hon sa. Jag hade aldrig tidigare befunnit mig i en så skrämmande och fruktansvärd situation. Antagligen var det känslan av fara som fick bitarna att falla på plats.

Det hade inte spelat någon roll vad mamma hade gjort i den stunden. Det fanns inget sätt på vilket jag hade kunnat känna mig trygg tillsammans med henne. Där i sängen kom verkligheten i kapp oss och hennes oförmåga att bygga en relation med mig blev så tydlig för mig, trots att jag var så ung. Mamma var närvarande i stunden, hennes armar höll om mig och jag kunde höra hennes hjärtslag när mitt huvud lutade mot hennes bröst. Trots det var hon avskärmad från den värld som var min verklighet. Det fanns som en slöja mellan oss och jag visste inte vem hon var. Hon var min mamma, men hon var också en främling för mig.

Där i sängen blev det för första gången uppenbart att det är någonting som är fel med min mamma, någonting som är annorlunda. För mig var det logiskt och begripligt, även i min 5-åriga värld. Den insikten kom för alltid att påverka mitt beteende gentemot henne och hur jag kom att släppa in henne i min värld. Dock saknade jag fortfarande tillräckligt stora ord för att kunna uttrycka det jag kände inför andra.

Samtidigt var jag inte heller säker på att omgivningen skulle förstå mig om jag försökte berätta vad jag kände. Hur talar du om för någon att du inte kan lita på din mamma? Att hon är annorlunda? Vad värre är, vem talar du om det för? När du är så liten som jag var den gången, är din mamma en av de mest centrala personerna i ditt liv. Hon är den du tillbringar merparten av din tid med. Pappa var där, och det fanns även andra personer i min omgivning. Trots det fanns det inget utrymme för mig att prata om min oro. Ingen, för vilken jag kunde berätta min stora hemlighet. För ett barn är det en fruktansvärd hemlighet att bära på. Tänk om det bara var jag som såg att mamma var annorlunda?

Jag var aldrig rädd för mamma, jag var bara otrygg tillsammans med henne, på ett diffust sätt jag hade svårt att förstå. Det har påverkat mig, och har lämnat kvar en känsla av otrygghet som jag brottas med än i dag.

Det var pappa som stod för min trygghet och när han lämnade mig där i sovrummet med henne, sköljde en ensamhet över mig som förföljer mig. Fortfarande kan jag titta ut över ett rum med nära och kära, han finns inte längre där och då kommer samma känsla av bottenlös ensamhet tillbaka.

“Jag hade inget val,” sa han många gånger, långt senare. “Hade jag kunnat, hade jag suttit bredvid dig och hållit om dig.”

Senare, som tonåring och som vuxen, förstår jag att pappa hade inget val. I det ögonblicket var han tvungen att lämna oss, det fanns inget annat att göra i den situation vi befann oss i. Omständigheterna ville inte att han skulle sitta tillsammans med mig där i sängen.

Jag och min familj bodde i ett mycket litet mellansvenskt samhälle. Min pappa byggde vårt hus i utkanten av samhället. Ett stort brunlaserat hus med alla bekvämligheter som mamma drömde om. Den bruna lasyren gav huset ett naturligt och skogslikt utseende. För mig såg huset ut som ett magiskt väsen som växt till sig djupt inne i skogen, tills någon lockat fram det ut i solskenet. Jag kunde inbilla mig att huset tagit ett steg rakt ut från skogen, hittat ett nytt liv i ljuset och valt att stanna kvar där.

Det var nog många som kallade huset och tomten för mörk, men för mig var det förtrollande och vackert. Närheten till skogen gav mig en kärlek till träd som jag fortfarande bär inom mig. Jag ser dem som levande väsen och det finns ingenting som kan ge mig den kraftfulla energi, jag får när jag vandrar ibland dem. Även om stormnatten förändrade min syn på trygghet, skapade den aldrig en rädsla för skogen. Stormen tog inte ifrån mig kärleken till det som växer i den, till de massiva träd som var en så viktig del av min barndom. Kanske är det därav det var en självklarhet för mig, att som vuxen, bosätta mig i ett stort timmerhus.

Tillbaka till det brunlaserade huset. Bakom oss fanns som sagt en skogsbacke, vilken sträckte sig upp på ett berg. Berget fortsatte en bit in i skogen, tills det avbröt sig abrupt och formade en liten ravin. I botten på ravinen flöt en bäck. Ingen stor bäck, men trots det hade den en liten fors. När vinden låg på från skogen kunde man höra dess porlande skratt, som ekade i den lilla ravinen.

Totalt fanns det sex hus i det lilla området, tre av husen låg utefter skogskanten. Ett rött hus till vänster om oss och ett nästan svart hus på vår högra sida.

Den natten befann vi oss där orkanen blåste som värst. Vinden slog hårt mot oss, den blåste rakt in mot berget. När den träffade berget hade den ingenstans att ta vägen, annat än att virvla tillbaka mot husen som låg där, helt oskyddade vid skogskanten. Jag lärde mig den natten att träd välter inte när vinden trycker på dem, de välter när vinden släpper och trädet kastar sig tillbaka. Den natten föll det mer än 30 stora tallar bara på vår tomt.

Vi hade tur, det lilla huset som såg ut att ha varit format av skogen, klarade sig riktigt bra. Kanske var skogsgudarna vänligt sinnade mot det. En stor tall föll rakt på den yttersta takstolen. Tallen knäckte en takpanna och rullade av huset. När vi hittade den dagen efter låg den bara någon decimeter från vardagsrumsfönstren. Kronan var bortanför huset och inte ett enda fönster blev skadat. Det var som om någon höll en skyddande hand över oss och min lilla värld.

Det var värre för det röda grannhuset, ett 1 1/2-planshus med sovrum på övervåningen. Det var en klassisk planlösning för ett hus på den tiden. Två små barnrum på ena sidan av en liten hall, och föräldrarnas sovrum på den andra sidan. En av alla de brakande tallar vi hörde falla den natten, bröt rakt igenom huset och klöv det lilla röda huset i två delar.

Det som en gång hade varit en hall i övervåningen, blev nu ett gapande hål fyllt av söndertrasade takdelar, väggar och en stor tallkrona. Av någon anledning hade familjen gått och lagt sig i sina respektive sovrum. Föräldrarna befann sig på ena sidan av tallen, barnen på andra.

Pappa lämnade mig ensam den natten för att försöka få ut grannens familj ur deras sönderslagna hus, innan det fullkomligt föll samman. Det blåste nästan 40 sekundmeter och ingen visste hur starka kastbyarna var. Efteråt fick jag reda på att pappa stått på toppen av en stege. Tillsammans med de andra grannkarlarna försökte han få ut familjen från andra våningen, först föräldrarna, sedan barnen. De hann få familjen i säkerhet innan vinden gjorde sitt med det sargade huset. När morgonen och dagsljuset kom tillbaka, fanns det inte längre en övervåning på det röda lilla huset. I stället var där en hög med bråte och krossade väggar, på vars topp det tronade en stor tall.

Jag kan, som sagt, fortfarande inte höra ljudet av vind, utan att det tar mig tillbaka till den natten. Till känslan av otrygghet och rädsla. Jag lärde mig tidigt vilken styrka det finns i de mäktiga träden. På samma sätt som jag såg förödelsen när de stora tallarna föll, känner jag idag dess styrka när de omsluter mig. Blåser det kraftigt ute, vandrar jag oroligt fram och tillbaka mellan de tre våningarna i vårt massiva och välförankrade gamla timmerhus. Jag finner en trygghet i att veta att huset har stått här i 130 år. Det har sett många svåra stormar under sin långa levnad, vilka aldrig har lämnat ett märke i dess mäktiga konstruktion.

Jag har inte enbart svåra minnen från den där fruktansvärda natten. Även om jag bara var fem år, så insåg jag en viktig sak där jag låg i sängen och tittade på det flämtande ljuset i den gröna ljusstaken. Jag insåg att jag måste våga tro på mig själv och lita på mina egna instinkter. Trots att pappa lämnade mig ensam med mamma, var jag säker på att jag alltid kunde lita på honom.

Vad var det som fick mig att lita på pappa? Kanske var det sättet på vilket han försökte berätta vad som egentligen hade hänt den natten. Kanske var det faktumet att han lyssnade på min oro och han förstod att inte släta över den eller bortförklara den. Han tog emot min oro, och han stöttade mig genom att försöka hjälpa mig hantera den. Även om jag förstår att han inte visste vad han skulle göra med den, så lyssnade han på den.

När jag låg där i sängen och vinden ven omkring oss, insåg jag att det var okay att känna det jag kände för mamma. På något undermedvetet plan förstod jag också att det var viktigt att jag började sätta ord på den känslan. Sättet på vilket pappa lyssnade på mig, förstärkte vetskapen hos mig att jag hade rätt att uttrycka mina tvivel, min oro och alla de andra känslorna som mamma skapade hos mig.

Det är inte enkelt när ens barn uttrycker sin osäkerhet och otrygghet kring den andra föräldern. Särskilt i en tid när pappor skulle försörja sin familj och mammor alltid skulle vara snälla, rara och ta hand om hushållet. Ingen av mina föräldrar passade in i den ramen.

Samtidigt var det inte bara vår lilla värld som hade problem. Den stora världen utanför det brunlaserade huset började braka samman runt omkring oss. Den trängde sig inpå oss och dess förändringar påverkade våra liv. Det skapade en oro och otrygghet för mina föräldrar som skulle komma att förändra oss. Pappa hade inte bara min otrygghet att hantera, världen runt om oss gav honom samma otrygghet och oro som jag själv bar på. Det var en tid, när det egentligen inte fanns några tydliga svar. Det enda han kunde göra var att guida mig igenom den så gott han kunde. Jag kände det, och det gav mig trygghet och vetskapen att oberoende var han var så fanns han alltid där.

Från utsidan var vi den perfekta familjen, mamma, pappa och ett barn. Vi bodde i ett stort, modernt hus med alla tänkbara bekvämligheter som fanns på den tiden.

Min mamma var hemmafru och min pappa, Gunnar, var reklam-man och reservofficer, löjtnant i Infanteriet. Med dagens terminologi var han Art Director på en reklambyrå, men på den tiden hette det reklam-man eller reklam-tecknare.

Min historia börjar på 60-talet, vilket var reklamens guldrush, så reklam-man var en av den tidens statusyrken. Pappa tjänade oförskämt bra jämfört men många andra vi kände.

Det var på grund av pappas arbete vi hade flyttat till det lilla samhället eftersom där startats, vad som skulle komma att bli, en mycket framgångsrik reklambyrå. Med dagens syn på urbanisering kan det tyckas vara ett ovanligt ställe att starta en reklambyrå på, men den närliggande staden innehöll ett antal stora expansiva industrier.

Dessutom var tiderna annorlunda, allting var inte lika koncentrerat till de stora städerna och det fanns fortfarande ett förtroende för brevtransporter. Eftersom vårt lilla samhälle växte, var det inga problem med varken bostäder eller tomter, om man ville bygga själv. Mina föräldrar valde att bygga.

När de hittade tomten var båda mina föräldrar instinktivt förtjusta i platsen. Där stod skogen och berget, vilka skapade en skyddande vägg bakom den solbelysta platsen. För pappa påminde det om hans norrländska hembygd. För mamma var det lugnt och rogivande, en plats full av mystik och värme. De hade visionen om det bruna huset som klev rakt ut från skogskanten.

Mammas äldsta bror köpte också tomt i det lilla samhället, ungefär samtidigt som mina föräldrar. Deras tomt låg i, vad mamma kallade “ett vanligt villaområde.” Hon brukade säga att brodern alltid ville vara som alla andra, vilket för mamma var någonting negativt.

“De köpte ett vanligt standardhus. Samma billiga hus som alla andra byggde, men jag ville inte bo så. Både Gunnar och jag ville ha någonting speciellt. Ett hus med samma värme som tomten vi byggde på.”

Mina föräldrar visste vad de ville ha. Mamma beskrev långt senare att de letade länge, gick igenom alla husleverantörer tills de hittade vad de verkligen ville ha. Huset skulle vara deras, de ville kunna påverka själva. Så pappa inte bara byggde vårt hus, han ritade det också.

Jag förstår att huset var mer än en bostad för mina föräldrar. Det skulle bli deras stora drömvilla, deras framtid. Men låt oss inte springa händelserna i förväg, vi kommer tillbaka till det bruna huset vid skogskanten.

Chapter 1
Yes

Läs de första tre kapitlen i mina böcker

Vinden ven med ett öronbedövande ljud runt huset, ett komplext och skrämmande ljud. I bakgrunden fanns ett otäckt susande som aldrig riktigt slutade. I förgrunden knakade och tjöt det i takt med att hela huset skallrade, vilket skapade ett olycksbådande dovt ljud. Vinden fick huset att kränga och vrida sig, som om det försökte skydda sig genom att röra sig i ryckiga kvidande rörelser.

more

She sat there staring through the airplane window. It was blue sky as far as Helena could see – no other planes, no nothing. If she leaned towards the window, she could see the clouds down below. It was the perfect weather for traveling.

"What are we doing here?" she quietly asked herself. "Is this crazy?"

Helena gazed at her seven-month-old baby boy, soundly asleep in her arms.… more

I first met him on a bright summers day, when I almost stumbled over him. He was just a few feet away from our front porch, a tiny little rugged Pica Pica; or Eurasian magpie as he’s more commonly called.

He looked at me with his big, black eyes and he wasn’t scared. When I took a few steps away from the porch, he turned around and walked towards a pile of wood, that my husband had… more